Seismiska metoder

Användningsområden

• Avstånd ned till berggrund
• Överliggande jordlagers tjocklek
• Grundvattennivå
• Studier av sprickbenägenhet
• Utsträckning hos förkastning
• Skikttjocklek
• Sprängningsövervakning
• Tjocklek hos vattenförande skikt
• Lokalisering av paleo-kanaler Identifiering av geologiska egenskaper
• Kompressionsvågors och transversella vågors hastigheter

Seismisk refraktion och reflektion

Seismiska undersökningar används ofta för att erhålla data om geologiska strukturer under markytan, stratigrafi, och vattenförande berggrund. Den utrustning som används innefattar en seismograf (som registrerar och bearbetar data), geofoner (som mäter markacceleration) och en energikälla (t.ex. plåt och hammare eller fallande vikt).

Data består av uppmätta hastigheter hos den akustiska energi som fortplantas under markytan. Eftersom de seismiska vågorna träffar en gräns mellan bergpartier med olika akustiska egenskaper, kommer delar av energin att brytas längs gränsen eller reflekteras tillbaka till markytan. Genom att mäta tiden, sträckan och amplituden hos den returnerade energin, kan skiktets geometri uttolkas.

Refraktionsundersökningar mäter sträckan och tiden det tar för de seismiska vågor som först når respektive geofon. Reflektionsundersökningar mäter tiden, sträckan och amplituden hos all reflekterad seismisk energi som når respektive geofon.

De fyra huvuddragen i en seismisk undersökning är 1) undersökningslinjens längd, 2) undersökningslinjens utsträckning, 3) geofonavstånd och 4) energikälla. Längden och utsträckningen hos undersökningslinjen bestäms av arealen för det område som studeras. Geofonernas avstånd beror av vilket djup som önskas undersökas och de seismiska hastigheterna hos de bergpartier som förekommer. Plåt och hammare används ofta om undersökningsdjupet är mindre än 20 meter. För undersökningar på större djup används dynamit eller fallande vikt.