Magnetiska metoder

Magnetisk kartläggning

Magnetisk kartläggning innefattar flera tekniker som används inom projektering och miljöinriktad geofysik vilka mäter variationer i jordens magnetfält.

Användningsområden

Användningsområdena innefattar undersökningar av

• täckta avfallsdeponier
• outlöst krigsmateriel
• nedgrävda bränslecisterner
• bestämning av områden med armerad betong
• lokalisering av järnhaltiga objekt som t.ex. rör, kablar och infodrade schakt eller brunnar.

Metod

Magnetiska mätningar registreras vanligen digitalt vid fasta stationer längs undersökningslinjer inom ett rutnät. Data kan laddas ned till en fältdator och en snabb bedömning av undersökningsområdet kan ofta göras strax efter datainsamlingen. Rådata kan behöva korrigeras med avseende på externa effekter som t.ex. magnetiska stormar. I likhet med andra fältdata för spänning, kan magnetiska data filtreras digitalt för att framhäva särskilda komponenter, t.ex. åtskillnad mellan djupa och grunda källor samt bidra till att förtydliga avvikelser. Data visas ofta som tvådimensionella färgbilder som visar horisontella förändringar i den magnetiska responsen. Kartor i färg över magnetisk fältstyrka kan snabbt integreras med befintliga CAD-planer över fastigheten.

Fördelar

Mätningar av magnetfältet och dess vertikala gradient möjliggör snabb icke-intrusiv förundersökning av variationer i markens magnetiska respons. Användningsområdena innefattar detektering av krigsmateriel, lokalisering av rör och kablar, detektering av gruvschakt, arkeologiska undersökningar och lokalisering av geologiska förkastningar.

Begränsningar

Det kan vara svårt att ta fram magnetiska data av god kvalitet för järnhaltiga objekt i områden där markytan är belamrad med järnskrot eller i områden med spänningssatta elektriska kablar, t.ex. inuti byggnader. Datainsamling rekommenderas inte under magnetiska stormar även om gradiometerdata inte är känsliga för sådana effekter. I likhet med andra fältdata för spänning, avtar den magnetiska effekten från en källa snabbt och sprids med avståndet från källan. Mer djupliggande objekt kräver relativt större undersökningsområden för att uppnå avvikelserespons inom ett bakgrundsfält.